About me

Den psykologiska hästen

Jag började måla vid 17-års ålder och den första konstskolan gick jag på när jag var 18 år. Då målade jag hästar. Mina föräldrar hade stuteri och arabhästavel. Sedan gick jag fem år i förberedande konstskolor innan jag kom in på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1980 vilket också varade i fem år.







Det har inte alltid varit lätt och kampen har varit ekonomisk, psykologisk och inte minst konstnärlig.

Min sejour på Kungliga Konsthögskolan kan betecknas som att ge "självdestruktiviteten ett ansikte". När den perioden var slut slängde jag allt jag gjort och började om. Den första och sista målningen är kvar från denna tid.

 

1980


1985

1991-1993 gick jag ytterligare en utbildning i Mätnings- och Kartteknik. Det primära skälet var att jag hade fått "Tennisarmbåge" och inte längre kunde försörja mig som konstnär.



Detta ledde 1995 till ett deltidsarbete på Trafikverket och sedan från 1997 – 2013 till deltid på ett Lantmäteriföretag i Stockholm. Där var chefen mycket uppmuntrande och generös och jag fick arbetstider som gick att kombinera med att kunna måla samtidigt. De människor jag träffade på dessa arbeten var mycket vänliga och mitt psyke stärktes och jag betraktar 1995 som det år då min konst tog ny fart eftersom jag hade fått en stabilare ekonomi och dessutom blivit bra i armen.


Det är inget framgångskoncept att vara i två yrkesvärldar omgivningen tenderar att tro att man givit upp. I mitt fall har belackarna haft fel.

Idag uppfattar jag mig själv som en "Art Brut" konstnär trots alla konstskolor (utanför det etablerade). För mig har det varit en stängd dörr vad gäller större sammanhang inom konstetablissemanget. Det tog 27 år innan jag 2018 fick ett arbetsstipendium från staten. Då fick jag 100000 kronor skattefritt av konstnärsnämnden. 1991 hade jag tilldelats 25000 kronor skattefritt av densamma. Så det är varken räkmacka eller stöd från skattemedel som bekostat konstutövandet i mitt fall. Dock blev jag oerhört glad för denna rejäla dusör och det sa mig att trägen vinner.


Inte läge för Villa Volvo Vovve. Dock en ateljé.


Art Brut? nåja, åtminstone till hälften. Min ateljé på Glasbruksgatan i Stockholm sedan 1997 har varit en ständig källa till glädje och där har jag alltid känt mig accepterad och haft konstnärskollegor. Så när det gäller konstnärsidentitet är det mycket viktigt att ha en ateljé. Men jag sympatiserar med dem som uttrycker sig konstnärligt på grund av ett inre behov och är nöjda med att "bara göra" även om det är ute i bushen och bara uppskattas av några tjädrar.






I skarven 70- till 80-tal kopierade jag en italiensk renässansmålning vilket tog ca ett och ett halvt år. Det ägde rum på Nationalmuseum i Stockholm och den har haft en avgörande betydelse för min konst.

Volym och rumslighet är mina intressen i måleriet.




Åren 2001 till 2017 har jag målat utomhus längs med Vildmarksvägen i Södra Lappland. Detta lagade min jagade själ där dåtidstankar plågade mig. Jag träffade också min make Mats 1999 och vi byggde ett fint liv kring vårt gemensamma vildmarksintresse.


Nu har huset i Lappland sålts och jag målar akvarell utomhus i Stockholm City under de varmare årstiderna  och i studion har jag tagit upp det konstnärliga ämne som startades på 80-talet i "Alive and Kicking" vilket också är en passande titel på mig själv.





Idag har jag målat heltid i 9 år och lyckats nå 66 års ålder.





The psychological horse

I started painting at the age of 17 and the first art school I went to when I was 18 years old. At that time I painted horses. My parents had a stud and an Arabian horse breed. Then I went to preparatory art schools for five years before I entered the Royal Academy of Fine Arts in Stockholm in 1980 which also lasted for five years.

It has not always been easy and the struggle has been economic, psychological and not least artistic.

My stay at the Royal Academy of Arts can be described as giving "self-destruction a face". When that period was over, I threw away everything I had done and started over. The first and last painting remains from this time.

1991-1993 I went to another education in Measurement and Mapping Technology.The primary reason was that I had received a "Tennis Elbow" and could no longer support myself as an artist.

This led 1995 to a part-time work at the Swedish Transport Administration and then from 1997 - 2013 I was at a private Surveying Company in Stockholm. There, the manager was very encouraging and generous and I got working hours that could be combined with being able to paint at the same time. The people I met at these jobs were very friendly and my psyche was strengthened and I consider 1995 to be the year when my art gained new momentum because I had a more stable economy and also got well in the arm.

It is not a concept of success to be in two professional worlds the environment tends to think you have given up. In my case the backbiters were wrong.

Today, I perceive myself as an "Art Brut" artist despite all art schools (outside the established). For me, it has been a closed door in terms of larger contexts within the art establishment.

It took 27 years before I in 2018 received a work scholarship from The Swedish Arts Grants Committee (a government agency) and that was after I in 1991 had recieved SEK 25000 tax-free (≈2500 Euro) by the same. So it is neither shrimp sandwich nor support from tax money that paid for the art practice in my case.  However, I was extremely happy for this solid doser and it told me that the slugs win.

Art Brut? well, at least in half, my studio on Glasbruksgatan in Stockholm since 1997 has been a constant source of joy and there I have always felt accepted and had artist colleagues. So when it comes to artist identity, having a studio is very important. However, I sympathize with those who express themselves artistically due to an inner need and are content to "just doing" even if it is out in the bush and only appreciated by a few capercaillies..

In the late '70s and the early '80s, I copied an Italian Renaissance painting, which took about a year and a half. It took place at the National Museum in Stockholm and it has been of crucial importance to my art.

Volume and spaciousness are my interests in painting.

In the years 2001 to 2017, I painted outdoors along The Wilderness Road in Southern Lapland. This healed my hunted soul where thoughts of the past tormented me. I also met my husband Mats in 1999 and we built a nice life around our common wilderness interest.

Now the house in Lapland has been sold and I paint watercolor outdoor in Stockholm City in the warmer seasons and in the studio I have taken up the artistic subject that was started in the 80's in "Alive and Kicking" which is also a suitable title for myself.

Today I have been painting full time for 9 years and managed to reach the age of 66.


Nordens Ljus Aktersalongen 2020Nordens Ljus Aktersalongen 2020